Inatt hade jag den mest pompösa och händelserika dröm jag haft på åratal. Det står tyvärr inte alls i min makt att återge varken miljön eller händelserna på ett rättvist sätt.
Jag kan dock avslöja att ett litet fragment handlade om en spårvagnslinje som fanns till enkom för att plocka upp försenade människor och köra dem skitsnabbt vart de än skulle. I folkmun kallades linjen för Stämmaren (för att den återställde ordningen vid förseningar orsakade av Västtrafik) och fick, då den var en högrisklinje på grund av hastigheten, bara köras av väldigt gamla veteranchaufförer som kört spårvagn hela livet. Dessa var mycket buttra och högdragna män i sjuttioårsåldern och de hade mörka uniformer med guldrevärer. Alla, och då inte minst de själva, tyckte att de satt lite över det övriga systemet och hade liksom en ton av "ni-ska-inte-tro-att-ni-förtjänar-det-här-egentligen".
Och ja, de var oumbärliga. Men i övrigt hade drömmen ytterst lite med Västtrafik att göra. Desto mer om guld och absurda situationer. Och det var en underbar dröm.
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar