Denna fredag, ett liv

Jag vaknade, på Hisingen, av att Stalin gick upp. Då gick jag också upp. Sedan drack jag det i särklass äckligaste kaffet i kommun och åt lite yoghurt. Hem till K-dala Skruttresidens kom jag runt 11.30. Där fanns förstås riktigt kaffe så jag gjorde mig en rejäl kopp sådant som jag sedermera drack. Kopplade in pappsens externa hårddisk och började sortera hans och mina filer i två mappar vid namn LENNARTS MINNE och BÄLTANS GLÖMSKA. Frigjorde mer än 80 gig inför defragmenteringen. Sedan klev jag helt resolut in i min sällan spelade roll som mycket SAKLIG, SKARP och VÄLTALIG arbetsökande (som i smyg vägrar göra som arbetsförmedlingen säger), lyckades efter fyra och en halv minuts telefonkö nå en liten arbetsförmedlardam vars svar på mina frågor om hur jag skulle styra upp min framtid var något i stil med "det vete fåglarne". Hon lät dock uppriktigt förtjust över det faktum att jag hade stenkoll på vad jag ville. En av två viktiga punkter på Bältans dagordning därmed avklarad.

Nästa steg var att få till min tio dagar försenade återansökan om försörjningsstöd enligt grundnorm. Elegant men sorgset svartklädd, med Andi Sexgang i öronen, marscherade jag därför till socialkontoret, hypnotiserade socialsekreteraren med min laserblick, lämnade in mina oerhört försenade papper, till den väna klangen av sekreterarens försynta "visst visst självklart", och marscherade raskt hem igen.

Nu är jag åter i K-dala Skruttresidens, och då jag ju redan lagt dagens måsten bakom mig med bravur ägnar jag mig av hjärtans lust åt att klä ut inredningen.

PUSS