Försvarsmakten i Lilla Bält

Mitt immunförsvar är en fascinerande liten historia, vilket jag kan vara mycket tacksam för. Dagarna efter det i förra inlägget nämnda valet, som ju gick käpprätt åt helvete, begav jag mig till den germanska hufvudstaden, för här kunde man ju sannerligen inte stanna.

Det hade ju varit nog så lustigt om jag precis som under förra valvakan hade fått hög feber i samma ögonblick som valresultatet stabiliserades - men nej, inte den här gången.

Visserligen mådde jag lite illa, men det gjorde väl vareviga friska människa. Hur som helst; ingen feber, inga magplågor, inte minsta förkylning.

Berlin hanterades ju sedan såsom Berlin ska hanteras av besökande svenska medborgare som fascineras så av själva möjligheten att köpa sprit i närmsta servicebutik dygnet runt eller att klä upp sig och börja tänka på att lämna lägenheten först klockan två på natten, när vi vanliga dödliga Andra Lång-personer börjar se oss om efter en vagn hem eller på sin höjd en efterfest, att de bara MÅSTE utnyttja allt dylikt till fullo. Att sedan vädret de sista dagarna var rena döden when it came to råhet, fukt och kyla lyckades få både Stalin och hennes svenske skolkamrat ur balans.

Jag däremot höll fanan högt - tills då jag klockan tretton sistlidna tisdag, efter närmare femton timmar på bussar, färjor, stationer och spårvagnar och så trött att jag knappt kunde stå på benen, stapplade in genom dörren till K-dala Skruttresidens. Då, kära vänner, kapitulerade mitt tappra försvar, och fortare än någon hinner säga 'postsparbankssakkunniga' hade jag kollapsat invirad i honungsnosens rosa sammetsöverkast.

Nu sitter jag här i mitt gulliga mintgröna sov-vardagsrum, glad i hågen, och hostande och snorande som aldrig förr. Bättre kan det fan inte bli. Tack, käraste lekamen.

Puss.