Kontentan av det förra inlägget är att det faktiskt inte är omöjligt att göra något åt söndagsångesten, och istället göra söndagen till en dag man ser fram emot. Nog gnällt om andras ångest; det är ju faktiskt så att jag egentligen uppskattar andras söndagsångest i många fall. Kris Kristoffersons ångest, till exempel, är i det närmaste oslagbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar