Jag tycker fasligt mycket om söndagar, speciellt i jämförelse med vad gemene man tycks tycka om söndagar. Från och med söndagen den första januari 2006 har ett effektivt stopp satts för all eventuell söndagsångest, med undantag av halvåret då nitton år gamla jag vistades alldeles ensammen i Malmö och hade ångest alla dagar (då kan jag i och för sig inte heller nämna någon särskild distinktion mellan ångest på söndagar och ångest de andra dagarna, vilket majoriteten av alla andra tycks kunna göra).
Hur som helst; denna iskalla nyårsdag 2006 fick jag följa med Lo till Helenevik i Mölndal, och för första gången träffa hans mor Jessika och hennes flickvän (numera fru) Kristin, samt uppleva min första science fiction-söndag. Konceptet utvecklades flera år innan jag presenterades för det och bygger i grund och botten på att en ångestdag som söndag kräver ett stort mått av lättviktsunderhållning för att kunna genomlidas utan bestående men.
Under de år som följde hann jag och Lo både bli tillsammans och göra slut, men även efter att vi gjorde slut bestod traditionen, vilket jag är väldigt glad för. Faktum är att vi till och med gjorde slut på en söndag; Lo kom hem till mig i Landala, dumpade mig, vi snyftade lite båda två, drack en kopp te, sedan åkte vi till Helenevik och åt middag och kollade på film som om inget hänt.
Konceptet science fiction-söndag håller alltså än idag och är ett fantastiskt bra sätt att avsluta veckan. God mat och god underhållning, present time; Farscape, Stargate Atlantis och Angel (sistnämnda är förvisso inte science fiction, men icke desto mindre god underhållning).
Idag är det söndag. Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar